Goodgrove

Ens värld får väldigt lustiga dimensioner den dagen man vaknar upp och inser att det enda jag egentligen skulle vilja göra är att blogga. Jag föreställer mig hur det skulle framstå för någon från en annan tid. Ens värld får väldigt lustiga dimensioner den dagen man vaknar upp och inser att det enda som gör en glad är om många har läst min blogg just idag. Ens värld får väldigt lustiga dimensioner den dagen man vaknar upp och inser att man i snitt slösar bort 30 timmar i veckan till att göra ingenting av värde alls. 30 timmar i veckan. 120 timmar i månaden. Jag försöker föreställa mig vad man kan göra på 120 timmar. Förmodligen tjäna grymt med pengar. Gå igenom nästan en hel standard-level kurs i fysik på IB.

Ens värld får väldigt lustiga dimensioner när man glömmer bort att göra allt det där som spelade så stor roll förr i tiden. När man glömmer bort att äta. När man glömmer bort att sova. När man glömmer bort sina vänner. Och när man glömmer bort vem man själv är. När man en dag slutligen vaknar upp och önskar att det inte var såhär allting skulle vara. Det var inte såhär allting skulle te sig.

Då får man gå skallgång och hitta sig själv igen, eller hitta något som skulle kunna vara en själv. För det spelar inte så stor roll för mig längre vem jag är. Så länge jag är någon, och så länge jag är lycklig.

Det här är inte längre jag, och den uppskattning och uppmärksamhet jag behöver kan jag inte längre hämta här. Det liv jag vill leva kan jag inte leva här. Den sorg och glädje jag vill dela kan jag inte dela här.

Det är enkelt. Detta du som jag skriver till finns inte här. Kanske finns det någon annanstans, kanske har jag hittat det, kanske finns det inte alls. Jag vet inte, men det finns inte här. Det var dock värt försöket.

Nu vet jag.

Hejdå, internet. Det är roligt det där. För det finns bara en anledning till varför jag loggar in på msn längre. Och det finns bara en anledning till varför jag kollar min inkorg, och det finns bara en anledning till varför jag läser den där bloggen. Och såhär kan det ju inte vara. Jag kanske till och med raderar dig från min telefonbok. Men inte för att jag hatar dig. Eller för att jag älskar dig. För att jag hatar den jag blir av blotta tanken på dig.

Jag dödar dig nu. För du lever någon annanstans. Och där måste du få leva. Klyschigt som fan, men det är du värd.

Och, öh, skriv ett brev eller något. Jag orkar inte döpa fler tankar efter dig. Jag kan inte räkna längre.

Som om jag försökte ta mig fram i något slags vinterväder. Jag försöker trampa upp en stig, till dig. Men det funkar liksom inte om jag inte vet var du är.

Det vore ganska trevligt om du plogade först. Men du har inte gjort det, så det är okej. Det är okej. Och nu försöker jag hitta hem igen. För det här håller ju inte i längden.

Jag går hem, och dricker varm choklad. Gråter en skvätt. Och lämnar allt det här. En gång för alla.

Jag lämnar dörren olåst för dig. Men jag kommer inte sitta bakom dörren och vänta. Jag går och fixar med mitt under tiden. Och när du ringer på, så öppnar jag. Men gör du inte det så är det okej. Det är okej. Det måste vara okej.

Men ringer du på, så ska du veta att det finns varm choklad till dig också.

Jag är ju inte världens morgonpiggaste människa, det måste erkännas. Det är inte bara det att jag ogillar morgonen starkt, det är snarare så att hade jag haft energi nog så hade jag varit allvarligt självmordsbenägen. Turligt nog, så är jag så ofantligt trött att jag knappt orkar tänka något mer än “Fyfan, fyfan, fyfan”.

Ibland har jag orken nog att gå fram till datorn och trycka på play inne på en youtube-video. De dagarna brukar alltid visa sig bli lite bättre än alla andra. Jag är lite gladare än alla andra. Och en väldans lust att vilja dansa på rullband infinner sig.

I’m replaceable. Låter munnen säga det. Låter tungan smaka på det.

Smakar inte någe vidare.

Det finns en hel del saker jag inte förstår mig på här i världen. En utav dessa är hur folk hinner med, hur de känner att de trivs medan de hinner med och när de gör allt sådant där som man som människa måste göra? Ibland känns det som att ingen annan ens går på toaletten, för det skulle ta för mycket tid av dem. Och om de nu skulle gå på toaletten så förstår jag inte riktigt hur de hinner med allt det där som de skulle kunna ha hunnit med under tiden de gick på taletten. Jag har för tillfället helt snöat in mig på det här och min tankegång lämnar sällan dessa mönster.

Kajsa uttryckte någonstans i det hela, medan hon mest ville få tyst på mig är jag rädd, att anledningen till att alla andra hinner med allting, och inte känner att tillvaron är helt bedrövlig när de tvingas göra allting som man måste beror på att de har ett mål. Och så tittar hon på mig på det där Kajsa-sättet som bara Kajsor kan (jag känner ingen annan Kajsa, men jag antar att alla andra Kajsor kan titta sådär också, det verkar som en logisk slutsats) och så inser jag att jag är den enda i skaran som inte riktigt har något mål. Jag har egentligen aldrig ens satt upp målet att klara av tillvaron. Jag hade bara tänkt vakna, vara och somna igen. Inte världens bästa strategi, har jag märkt.

Jag har därför valt en helt ny strategi, som går ut på att läsa alla böcker, publicerade under ett riktigt förlag, som finns på hela jordens yta. Detta ska alltså motivera mig till att plugga också är det tänkt, då jag tvingas läsa de där otroligt tråkiga historieböckerna. Ett litet orealistisk mål, kan tyckas. Men det är å andra sidan väldigt orealistiskt att tro att man kan plugga konstant i 3 år och fortfarande må bra också. Så nu har jag ju egentligen bara lagt mig på samma nivå som alla andra.

Så att vi kan bli misslyckade alkoholister innan vi fyller 21 tillsammans. För tillsammans är man ju, trots allt, mindre ensam.

Jag brukar på onsdagseftermiddagar bege mig, i sällskap av fröken Kajsa, till en viss bowlinghall och umgås med utvecklingsstörda människor. Eller, så får man ju förstås inte säga, jag antar att det i rent politiskt korrekta termer heter något i stil med funktionsnedsättning, men det gör dem, i ärlighetens namn, inte särskilt smartare.

Jag brukar bäva inför just den onsdagseftermiddagen. Jag vet inte riktigt vad det är med det hela som gör att hela jag mest vill ställa mig upp och skrika nej, så att alla hör, men det är en otroligt stark känsla. Jag tror att det har att göra med att jag känner mig som en dålig människa när jag umgås med dem. Bara benämningen “dem” som jag använder gör mig helt spyfärdig och jag upplever ett självförakt som jag inte annars upplever. Meningen är ju att jag ska sitta och bara vara sociala med dem, medan de gör något som de älskar – bowla – och helt enkelt bara ha trevligt. Som om de behövde mig där. Som om de känner att jag skulle hjälpa dem på något vis. Som om jag gör något för samhället genom att vara där. Som om det är jag som hjälper dem, och inte vice versa.

Och precis som att jag varje gång när jag går dit känner ångesten och självföraktet komma så upplever jag också känslan av att jag hade fel igen, när jag går därifrån. För det är få saker som gör mig så glad som just att träffa alla de där igen. För på inget annat ställe, inget annat ställe blir jag så glatt bemött som jag blir den där onsdagseftermiddagen när jag kommer. Och på inget annat ställe får jag så många kramar under så kort tid. Och på inget annat ställe säger folk verkligen vad de tycker om varandra, även om de inte tycker om varandra, och det är helt okej. Och på inget annat ställe finns så mycket kärlek. Och framförallt, på inget annat ställe känner jag mig så omtyckt som jag gör där.

Och det säger väl också ganska mycket om varför jag känner den där ångesten av att behöva gå dit på onsdagarna efter skolan. För om det är stället där jag känner mig som mest omtyckt, bland människor som inte infinner sig i min telefonbok, på min msn-lista, i min adressbok, då vet jag inte riktigt om jag känner att allt är sådär som jag vill att det ska vara.

Sade storasystern som nyss tjatade på sin lillebror om att ibland får man infinna sig i saker man inte tycker om också.

• Skriva den där Paper 2-uppsatsen
• Skriva en resumé av en fransk novell som, likt allt annat franskt, är helt omöjlig att förstå sig på
• Plugga franska verb även om jag egentligen inte behöver det
• Lämna in förra veckan fysik-labbrapport
• Lämna in den här veckans fysik-labbrapport
• Välja dikt till lyrikuppsats
• Skriva lyrikuppsats
• Revidera Stalin
• Lära sig Första världskriget för ungefär 6:e gången
• Försöka att inte glömma av Första världskriget när jag väl lärt mig det
• Ringa kompis
• Ringa moder
• Reda ut mitt liv

De där fyra gångerna jag snackade om? Låt oss göra dem till fem, när vi ändå håller på.

Jag har blivit en sådan där mjuk typ. Det stör mig något så otroligt mycket. Jag vill alltid lyfta upp någon slags bild av att jag minsann är tuffast i kvarteret och att jag är hård som sten. Jag brukar lyckas ganska bra också, tycker jag.

Det finns perioder i mitt liv där jag inte gråtit på flera månader. Kan tänka mig att det där halvåret som jag inte borstade håret var en sådan där period. Vet inte riktigt om de två tillhör samma ekvation, men det skulle inte förvåna mig märkvärdigt om så är fallet. Jag borstar förvisso inte håret nu heller, men jag duschar det ju åtminstone.

Jag skrev ner i ett häfte för ungefär en månad sedan, då jag också haft en sådan period, att jag var så sur för att jag inte kunde gråta längre. Hur mycket jag än försökte så kunde jag bara inte gråta. Jag drog nog någon fin liten metafor om att tårarna tagit slut och sådär, ni vet som man brukar göra när man är allmänt depp och inte sovit på ett tag och desperat försöker somna, förgäves. Om jag inte minns helt fel så avslutade jag med att om bara gråten kunde komma, ja, då skulle nog allt bli lite bättre.

Och nu små barn vill jag ge er ett litet varningens tips. Tänk två gånger. Önska försiktigt.

Idag har jag gråtit sammantaget 4 gånger. Jag grinade till ett mycket gripande blogginlägg om en kille vars sexuella identitet fick honom att behöva sluta med den utbildning han höll på med. Före det grät jag när jag skrev mitt blogginlägg, och före det grät jag när jag kom att tänka på idén till blogginlägget.

Det hela är kanske inte jätteovanligt. Men vad som oroar mig mest är när jag satt och tittade på Stjärnor på is lagom till frukost (ja, jag äter frukost sent) och jag ser någon Jesper eller vad han nu hette åka skridskor varpå jag börjar böla för att det hela “var så vackert”.

Vem är du, grinande varelse? Och var har du gjort av den riktiga Josefin?