Drama queen

Jag brukar bli sådär äckligt stolt över mig själv. För det mesta är jag bara stolt över mig själv, men i vissa stunder så blir jag sådär äckligt stolt över mig själv, och upprepar frenetiskt “Åh, nu blir jag stolt över mig själv” trots det faktum att jag är den enda i närheten. Som om jag behövde säga det. I sådana stunder blir jag också otroligt egosexuell och skulle kunna tänka mig att gifta mig med mig själv, om det nu hade varit tillåtet, trots att jag förkastar allt vad giftermål heter.

Jag har ett litet inofficiellt mål som ligger i att kunna få mig själv att gråta av det jag själv skrivit, på grund av hur jag skrivit det. Det ligger lite i det här att bli förtrollad av mina egna ord, och att vara lite av en konstnärssjäl. Jag vet att jag även i samband med det här sagt att den dagen jag gör det så begår jag självmord, för efter att man varit på topp kan det bara gå utför (vilket inte är en riktig sanning, men mina känslor har aldrig varit särskilt logiska av sig, och vem kan klandra dem för det).

Låt mig bara säga att idag var det jävligt nära.

Men inget saltvatten har runnit nedför mina kinder än, och jag verkar högst levande. Där hade ni tur! Det var jävligt nära att jag både gråtit, blivit bortgift till mig själv och dött, på en och samma kväll. Och det hade ju ingen blivit lyckligare av. Speciellt inte alla de tusen killar som står på rad och bara väntar på att få gifta sig med mig. Speciellt inte de.

Äckliga föreningsmänniska

Min bror berättade nyss för mig att han tycker att jag slösar bort mitt liv.

Idag blev jag halvt uppraggad av en schlagerfantast som var utvecklingsstörd, och så har jag spenderat den största delen av dagen med att titta på Top Model Kanada. Kvällen ska spenderas med att äta glass.

Jag förstår inte vad han menar.

Protestlistor

Jag tycker om att skriva på små protestlistor. Jag kan tänka mig att göra det mest hela tiden och sen bara titta på hur fint mitt namn är i listan. Mycket finare än alla andras.

Det är inte så många prostestlistor jag inte kan tänka mig att skriva på. Den senaste var en i skolan angående skåpen som skulle lottas ut på hela skolan och hur hemskt alla tyckte att det var. Då jag inte höll med ifrågan så kunde jag inte heller få för mig att skriva på. Jag är trots allt inte så protestliste-slampig. Lite värdighet har jag. Jag skriver inte på listor jag inte tycker om.

Saken med de flesta protestlistor dock är att det är vettiga, just för att så många som möjligt ska skriva på. Protestliste-makarna gör prostestlistor som tilltalar så många som möjligt. Det finns ingen mening med att göra en jättekontroversiell protestlista och få 10 påskrivningar. Då är det bättre att bredda den och få 10 000.

Veckorevyn är precis likadana. En protestlista mot våldtäkter. Det är ju lite spännande, då säkert 90% av alla kvinnor har våldtäkter på sin lista över “ondskan här i världen”. Jag har en ganska annorlunda syn på våldtäkter, från ganska många andra skulle jag tro, men de har trots allt lyckats fånga in mig i deras spann också då jag givetvis tycker att alla våldtäkter ska genomgå en riktig polisutredning (mina problem gällande frågan ligger snarare på definitionen av våldtäkter om man räknar in alkohol, klädsel och liknande). Och jag tycker ju som sagt om att skriva på dem för att mitt namn ser så fint ut i en lista. Så jag tänkte ändå att “jaha, varför inte, jag kan väl vara lite tjejig för en gångs skull” (för det är främst tjejer som skriver på en ptrotestlista från Veckorevyn, tro det eller ej, och de killar som gör det, de gör det för att deras flickvänner tvingar dem).

Men så bläddrar jag ner lite och blir alldeles förtvivlad. “Aldrig i livet att jag skriver på den”, tänker jag.

Varför då? Jo, för att Anna Skipper har skrivit på den. Anna Skipper. Jag hatar Anna Skipper. Jag skulle aldrig få för mig att göra något som Anna Skipper också gör.

Det är ett som är säkert.

Google och jag mår inte bra idag

Jag har de senaste dagarna vaknat upp och innan jag ens hinner tänka att klockan är alldeles för lite för att jag ens skulle vilja öppna ögonen så tvingas jag springa in på toa och spy upp galla. Det blir, om jag ska vara ärlig, väldigt jobbigt i längden. Då kräkningar brukar komma hand i hand med magont och inte direkt gör en pigg och vacker så känner jag mig som ett vrak på morgonen. De som känner mig skulle redan kunna vittna om att jag, utan kräkningar, är ett vrak och till er kan jag berätta att jag numer mår ännu sämre.

Det lite intressanta i sammanhanget är att det händer bara om det faktiskt är morgon. Vaknar jag klockan 12 på dagen så mår jag alldeles utmärkt, men vaknar jag före 9-10 så är det kört. Och jag ligger, likt ett ÄS-barn, och gör konstiga ljud över toan och försöker sätta upp mitt hår i en tofs. Inte så graciöst.

Då ett av de mer användbara fraserna använda det här året (och alla andra år, för den delen också) har varit “googla det” så tänkte jag att jamen, ja, jag googlar det. Google har aldrig gjort mig besviken förr (eller, jo, det har det, men att söka på en tysk blogg är inte världens lättaste) och nu skulle väl inte vara ett undantag, tänkte jag.

Men jag kan berätta att söker man på kräkningar + morgon -gravid så får man upp ungefär 0 resultat och råkar man få upp något så kommer orden antingen från, just ett ÄS-barn eller en sida om och för kvinnor som är gravida men där de snitsigt döpt om det till “nio månader” istället och således inte nämner ordet gravid.

Och sen läser jag det här:

“Kräkningar kan vara psykogena och led i anorexi, resp. ett tecken på sjukdom i huvudets inre, t.ex. hjärntumör.”

Det fick mig inte att tycka om google mer. Sedan följer magsår, gastrit och en hel del svåra medicinska termer, och allt är sådär överdrivet allvarligt. Efter det såg det ut som att enda möjliga lösning måste helt enkelt vara att jag är en hund i grund och botten. Jag trivs inte direkt med något av alternativen.

Och då insåg jag att det är internet som skapar dessa enorma mängder hypokondriker. Och nu måste jag, likt som man gjorde förr i tiden, faktiskt släpa mig till vårdcentralen.

Det känns ju inte så himla high-tech. Det känns, i ärlighetens namn, sååå 1900-tal.

Understimulerad

Till skillnad från i stort sett alla andra på denna runda jord så är musiken inte passionen i mitt liv. Jag kan gott klara mig utan, om det nu hade varit så. Det är det nog bara jag och min pappa som skulle kunna göra. Min pappa som, så länge jag har funnits till, aldrig har satt på någon slags musik överhuvudtaget att lyssna på. Det är en bedrift. Jag är inte riktigt lika extrem, men har alltmer börjat uppskatta babbelradio och nästintill bli arg när de håller käft och lyssnar på musik istället. Men bara nästintill som sagt.

När jag väl lyssnar på musik brukar det gå till så att jag upptäcker en bra artist, lyssnar på en låt. Diggar. Spelar sönder skivan. Spelar sönder alla skivor artisten någonsin gjort. I den ordningen, av logiska skäl.

(Utöver de följande som nu kommer så finns det också några slags biroller också som innehas av artister såsom Joshua Radin, Jack Johnson, Jude, Jens Lekman osv, artister som jag inte lyssnar sönder, men därför inte heller alls lyssnar på i lika stor utsträckning men verkar tröttna på ändå, av någon konstig anledning.)

Jag har lyssnat sönder i stort sett alla Lars Winnerbäcks låtar (förutom hans senaste skiva då den inte är något att hänga i julgranen och inte heller något att lägga i cd-spelaren) och det, det ser jag som en bedrift. Därefter lyssnade jag sönder Annika Norlins låtar. Inte en lika stor bedrift, men ganska duktigt det också. Sedan lyssnade jag sönder Lasse Lindh, därefter The Weepies och nu, nu spelar jag sönder Bon Iver. Ska man analysera det här, vilket man givetvis ska, så faller antal låtar att tillgå i samband med artisternas ordning. Lasse Winnerbäck har flest, och Bon Iver har bara gjort ett album på sådär 9 låtar.

Mellanrummet mellan Winnerbäcks mängd låtar och Annika Norlins är ganska stort. Medan det säkerligen är mindre mellan The Weepies och God inter (det var nog ingen som fattade den vitsen - Bon iver) då antalet låtar minskar. I procent, som säkerligen är mer användbart, så ser kurvan ungefär likadan ut, då den mer än halveras i första hoppet, men i nästa endast förlorar kring 25-30 % (uppskattningsvis). Det ökar sedan lite igen mot slutet, då det återigen nästintill halveras. Jag hade här kunnat visa något slags kurva/diagram/ratio (vad man nu känner för) men jag orkar inte öppna ritprogrammet, och jag förstår mig inte heller på det (och då pratar vi inte om paint, för jag är faktiskt inte puckad - jag kan använda paint). Och dessutom har jag aldrig varit så konstnärlig av mig.

Dessa artisters sönderspelande har pågått i 1 år för min del. Det är möjligt att det är mer än ett år, men nu behöver vi faktiskt inte vara så himla petnoga. Från cirkus 150 (vilka presenteras av Lars Winnerbäcks låtar - startsiffran) till cirkus 10 (vilka presenteras av Bon ivers låtar - slutsiffran i just den här uträkningen). You do the math, för att verka lite internationell. 10 av 150 är 6,67 porocent. 93,33 procent bara föll bort. Och endast 6,67 procent återstår. Det här kan vi jämföra med en chokladkaka för er som har lite svårt att greppa. En 200 grams-chokladkaka är ju inte hel fel. 6,67 procent av denna ganska goda chokladkaka i vilken kakao-procenthalt som du vill, med vilka tillsatser du vill, och från vilket märke du helst föredrar, så har jag bara kvar 13,34 gram. Det är absolut ingenting, tro mig. Inte ens 0,03 gram till på det skulle få 13,34 gram av en chokladkaka att verka attraktivt. 13,34 gram av en chokladkaka kan liknas vid en, låt oss fantisera lite, nyttig chokladkaka. En fiberchokladkaka. Helt värdelöst alltså.

Ska vi dra det här med låtarna igen och lämna chokladkakan lite så är 6,67 procent av cirkus 10 (låtarna som jag förtillfället lyssnar sönder) 0,667. 6,67 procent av den siffran är, logiskt nog ännu mindre. Det är alltså vad jag, om ett år skulle lyssna sönder om det fortsätter i samma takt.

Förstår ni hur jobbigt det kommer bli nästa år - inte endast för mig, utan för de personerna som på något vis inte kan undgå att höra vad jag spelar - när jag lyssnar på en halv låt. Du vet, låten är inte ens klar än, slutar mitt i (eller efter 0,667 procent, efter avrundning, om vi ska vara petnoga), och sen går den om igen på min dator. Repeat.

Om tio år, teoretiskt sett, skulle jag alltså lyssna på 1.74284329*10^-11 procent av en låt till en ännu okänd artist förmodligen, tills jag spelat sönder den. Året därefter vill jag inte ens tänka på. Vilken dyster framtid.

Hm, tror jag.

—

Förstår ni hur understimulerad man blir av att sitta och sortera papper da’n i ända. När dagens lycka är när man får gå och sätta på kaffe, lämna post eller något annat töntuppdrag. Förstår ni hur mycket jag behöver gå i skolan, för mitt, och alla andras eget bästa? Förstår ni hur ledsen min förra lärare måste vara nu som uttryckligen sade till mig, en sisådär 120 gånger, att jag aldrig fick sluta stimulera mig själv, för då kommer jag bara att tycka att det är pisstråkigt? Förstår ni att jag kommer få men för livet av det här? Förstår ni hur sugen jag är på choklad just nu?

Förstår ni ens vad jag babblar om?

Jag förstår inte ens vad jag babblar om. DÅ är det illa ute.

‘Cause I’m never gonna stop the rain by complainin’, because I’m free, nothin’s worryin’ me

Jag har stora delar av dagen försökt lista ut vad det är för fel på folk. Jag har gjort det alla dagar i två veckor nu, men just idag funderade jag extra länge.

Det är nämligen så att det regnar ute. Det regnar förmodligen inte i hela världen (även om det kanske är en möjlighet), och förmodligen inte ens i hela Sverige. Men i Borås regnar det. Som alltid. Man måste nämligen lägga till det, om man bor i Borås, om man nu ska påpeka att det regnar. Glömmer man, gud förbjude, att lägga till “Som alltid” eller liknande, då ska någon jävel alltid lägga till det åt en. Och så får man inte säga det med ett glatt humör, men om man nu gjorde det så lär alla tolka det som att man var ironisk. För bor man i Borås, då måste man hata regn.

Här påpekar folk minst varje dag att det regnar. Om det nu inte regnar, då påpekar man istället att det inte regnar och så ler man sådär jättestort.

Jag bor alltså i en stad där jag redan från början hjärnskrynklades och fick höra att jag inte tycker om regn. Men, det är inte riktigt rätt. För ett år sedan eller två (faktum är att jag vet exakt vilket år det här var då en viss person råkade fylla år den här dagen och jag, om jag hade fått välja, definitivt inte hade varit där jag var) så var jag på en viss djurpark utanför Borås. Ena sekunden var det sol, sen helt plötsligt öppnade sig himlen och regnet bara öste ner. Det roliga med händelesen var att det enda jag kunde tänka på är hur enormt roligt det måste ha sett ut uppifrån. Folk sprang åt sidorna, då det fanns tak där och folk sprang in på barnens zoo för där fanns ett större tak. Kvar stod jag, i mitten och ungefär femhundraåttioelva barnfamiljer stirrade på mig som om jag var helt retarded. Som om jag precis skämt ut mig odentligt. För mig var det att totalt skämma ut sig genom att springa som en stucken gris så fort lite vatten föll ner från himlen, och jag kunde inte göra annat än att skratta åt dem. Någon minut senare, ropade min familj på mig och det verkade då som om alla hade skrattat åt mig, medan jag skrattade åt dem, då jag var det enda som befann sig i mitten av det hela. Jag fick höra att jag var helt korkad, men jag förstod inte ritkigt varför. Jag blev förvisso blöt, men det blev alla andra också, och flertalet av dem blev också rejält tilltufsade av getterna som hade förlorat sitt tak till massa barnvagnar, däribland min pappa.

Det jag då vill ha sagt med det här är att det alltså krävs att jag åker utanför mina egna gränser, från det fyrkantiga Borås som uppfostrar massa kopior på rad som tycker likadant - där oliktänkande är förbjudet - för att jag ska kunna hitta vem som är jag. Jag tycker, olikt alla tanter och fjortisar underbara människor som ska på festival, att regn är underbart.

Och vet ni vad?

Det tycker min gräsmatta också.

Jerry Springer - mitt Kalle Anka

Jag känner mig synnerligen ensam om att hata alla högtider som finns att tillgå. För tro mig, det gör jag. En hel del har lite svårt för en del högtider, och en del älskar alla högtider, men jag, ja, jag hatar alla högtider. En gång i tiden (läs: för kanske 9 månader sedan) så hatade jag faktiskt inte alla högtider. Då hatade jag alla högtider utom Lucia. Sen kom någon jävel (läs: bonne) på att berätta en historia om en kille som i ett luciatåg brann upp och dog. Ja, dog. Och bara ordet lucia har numera bytt association från “sticka ut ögonen” till “liten tomteunge brinner upp” och den senare är faktiskt värre. Så nu hatar jag alla högtider.

Om jag nu inte skulle vara ensam om att hata alla högtider så har jag ett tips ute till dig som är precis som mig, och det tipset består utav att skita i sillen, spriten och den något absurda dansen kring midsommarstången och istället titta på Jerry Springer. Självklart går detta att implementera på alla högtider. Det finns nämligen inget bättre än att sitta och titta på idioter.

Och om det nu finns något bättre så skulle det väl vara att just inte skita i sillen, spriten och den absurda dansen kring midsommarstången. Men det känns ändå lite för mainstream. Och min anti-ådra säger mig att Jerry Springer, det är minsann inte mainstream. Det är bara enormt roligt.

Och dessutom, så får man huvudvärk av att titta på Jerry Springer i mer än 5 minuter. Så det kan ju liknas lite vid det mainstreamiga sättet att fira en högtid på också.

Bättre än så blir det nog inte, tror jag.

Läskigt

En sisådär 5 meter från mig sitter det en snubbe med ryggen vänd mot mig. Jag vet inte vem det är, då hans rygg är vänd mot min. Han sitter vid familjens gemensamma dator (eftersomn att mina föräldrar tror att alla blir lyckliga så fort de har en dator så innehar alla i min familj, och vi är 6 pers, varsin dator eller mer, och sedan har vi en tillsammans, den gemensamma) och lyssnar på något psykedeliskt. Jag har i alla fall redan blivit galen.

Okej, nu märkte han mig, efter att ha suttit där i 20 minuter. Det är nog den psykedeliska musikens fel.

Okej, nu kan jag nog förmå mig att röra mig utanför mitt rum då han faktiskt flyttade på sig och således inte tar upp hela vägen ut ur mitt rum.

Behöver jag säga att jag inte tycker om min brorsas kompisar?

De skrämmer mig. Och har fyllt hela mitt kylskåp med öl. Och min brorsa har inte handlat mjölk åt mig, inte den här helgen heller. Förra helgen ringde jag honom mitt i natten och frågade var min mjölk var. Då blev han jättesur och undrade vem som behövde mjölk klockan tolv på natten. Svaret på den frågan är uppenbar, då jag nyss frågat var min mjölk var.

I alla fall. De skrämmer mig. Alla människor över 1.80 skrämmer mig (förutom typ, en). Och på något vis råkar alla min brorsas kompis vara över 1.80. Konstigt det där. För en 10 år sedan var de inte över 1.80, och så lyssnade de på lite mer human musik, i stil med Aqua, Dr Bombay och Kiss. Det var tider det.

Vid närmre eftertanke så var jag rädd för dem redan då. Hade jag fått välja så skulle min bror varit asocial. Man vet trots allt aldrig vem som kommer våldta en i en gränd i det farliga Borås-ghettot. Och min stereotyp av en våldtäktsman är just en person över 1.80 som lyssnar på psykedelisk musik.

Okej, jag kanske inte kommer bli våldtagen.

Okej, det här är det oseriösaste inlägget jag någonsin skrivit.

Det är nog musikens fel.

Tillägg: Min kära broder hade visst köpt mjölk till mig. Förmodligen så råkade det bara bli så när han köpte sig själv lite mer öl. Men det gör inget. För mjölken står i kylen. Och jag är lycklig.

Och nej, jag har aldrig påstått att jag är normal.

Tystnad

Jag stör mig på mycket, det ska jag inte förneka. Men något som stör mig sådär äckligt mycket är trevliga människor. Det kan låta lite lustigt om man nu är en trevlig människa. Men jag är inte en trevlig människa och för mig låter det alldeles uppenbart och jag tycker att fler borde störa sig på trevliga människor så att vi helt kan få bort dessa från jordens yta.

Jag lägger inte energi på något eller några som jag inte anser är värd min energi. Och en sak är då säker, att vara trevlig tar mycket energi. Jag jobbar tillsammans med en kille som jag till exempel inte anser är värd min energi eller tid, och jag är därför inte trevlig mot honom. Det upprörde min mamma och det fick min handledare att skratta lite för länge, då jag berättade att jag inte sagt någonting alls till honom. Jag har suttit tillsammans med honom i ett kontor i sisådär 55 timmar. Hittills har jag sagt en sak till honom, och det var “Hej”. Mycket originellt. Och då endast för att jag precis proppat i mig godis och således gick på överskottsenergi och han sade hej först.

Annars sitter jag där i tystnad. Och han gör likaså. Och det är något av det bästa jag vet, att bara sitta i tystnad och veta att det är helt okej. Man måste inte snacka.

Jag irriterar mig på honom däremot, och jag vet att det tar enorm energi från mig. Men det verkar vara ganska oundvikligt. Han är en sådan person som jag inte tycker om. Det bara är så. Och nej, jag känner inte honom. Och ja, jag vet ändå hur han är. Han är en feg jävel som tror sig vara något bland sina kompisar och när han är med sina kompisar då äger han världen, han får förolämpa vem han vill, han får nedvärdera vem han vill, han är odödlig och cigg är Guds gåva till människan.

Som ni ser är jag en människa helt utan fördomar. Han är i alla fall inte värd min energi eller tid. Och därför är jag inte trevlig mot honom. Jag hade kunnat vara jättesocial med honom och fråga saker jag inte bryr mig om. Jag hade kunnat småfnissa till hans enormt dåliga skämt. Jag skulle kunna tycka att det är helt okej att han sitter och spelar på sin mobil hela dagen. Jag skulle kunna säga “Wow, vilken bra musiksmak du har” när han i själva verket lyssnar på 10 olika versioner av någon technodänga som var populär för 5 år sedan, och redan då var den dålig. Jag skulle kunna fråga honom hur läget är, och jag skulle kunna fråga honom vad han gjort idag, eller ska göra i helgen. Men ärligt talat, jag bryr mig inte.

Och jag lever i en illusion där jag åtminstone är ärligare och smartare än så. För det är en ganska bra definition på korkad för mig: att lägga ned energi på något man inte får ut något av.

På samma vis vill jag inte att folk frågar mig hur jag mår, om de verkligen inte vill höra svaret. Jag vill inte att folk säger att de bryr sig om mig när de i själva verket inte kunde bry sig mindre. Jag vill inte att folk frågar vad jag ska göra i helgen, om det verkligen inte ligger i deras intresse att faktiskt veta vad jag ska göra i helgen. Och det är nog väldigt få som faktiskt bryr sig. Har man tid att fråga, då förväntar jag mig att man har tid att lyssna på svaret.

På så vis hyser jag på något vis väldigt stor respekt för snubben jag jobbar ihop med. Det ligger inte i hans intresse att känna mig. Och därför tänker han inte göra det heller.

Imorgon kanske han får ett hej ändå. Men svarar han så lär det också bli hans sista hej från min sida. Det kan han lita på.

Dialekt

Jag har flertalet gånger fått höra att jag inte har en boråsdialekt, och frågan “Du är inte härifrån, va?” och jag träffas ganska ofta. Jag har bott i Borås hela mitt liv, kanske ska påpekas.

Idag när jag snackade med min chef så kom vi på något vis in på att jag varit i Stockholm i helgen, varpå hon frågar “Ja, du är där ifrån eller?”.

Kortslutning. Kortslutning. Kortslutning. Huh?

“Ja, alltså, du har ju ingen boråsdialekt”

Panik. Panik. Panik.

Påstår mänskan att jag pratar som en stockholmare? Som en 08:a? Jag vet inte om mitt liv är värt att leva längre.