Jag tänkte välkomna er in i mitt innehållslösa liv.

Idag, när jag kom hem, så var ingen hemma. Vilket var dagens stora överraskning. Jag kommer aldrig hem först. Och när jag väl gör det så behöver ju hundarna gå ut, så de är ju alltid hemma. Och det suger att gå ut med hundarna när man helst vill göra något helt annat. Fast ja, hundarna var inte hemma. Jag vet inte varför, men för mig spelar det ingen roll, kidnappad av aliens, rymt, någon är redan ute på promenad med dem. Sak samma.

Sen, skulle jag göra mat. Och jag var så vågad att jag stoppade ner fiskpinnar i brödrosten. Jag vet att man inte ska göra det, och jag vet att jag för evig framtid kommer få höra “Hm, det luktar fisk” varje gång någon annan rostar bröd. Vilken tur att det i stort sett bara är jag som rostar bröd. Sen stoppade jag in dessa fiskpinnar i ett hamburgerbröd, gick upp på andra våningen och stod där ett tag, tills jag höll på att tappa brallorna. Då bestämde sig Gud däruppe i det blå att jag skulle tappa en fiskpinne också. Sagt och gjort, så blev det. Då svor jag inombords (jag svär sällan genom att utbrista det), och tittade ner på fiskpinnen. Det hela var ganska tragiskt. Så jag fick plocka upp fiskpinnen (som var väldigt varm) och bära ner den för att slänga den i svart påse. Där plockade jag även papper så att jag kunde torka upp hamburgerdressingen som låg utsmetad över golvet och som jag vet kommer göra en stor fet fettfläck.

Den stora fettfläck kommer jag endast att få titta på i några få veckor till. Men det känns bra, att göra spår efter sig. Om några år kanske det sitter en liten unge och stirrar på denna fettfläck och undrar “Hm, jag undrar just hur den här fettfläcken kom hit!”. Ungefär som jag undrade hur kaffefläckarna i taket på dagis kommit det. Det har senare i livet slagit mig att det förmodligen inte var kaffefläckar. Eller som någon ristat in i mitt skrivbord, där det står “ANNA”. Det skulle kunna stå “AIVIVA” också, men jag ser det som mindre troligt. Jag råkar ju även veta att det här skrivbord har min papi haft sedan han var någon gång i de yngre tonåren, så det skulle väl kanske vara troligt att det var han. Isåfall måste han haft en väldigt stor förälskelse i denna Anna, för det står till och med två gånger, stort och tydligt. Till och med jag är smart nog att inse att man inte ska rista in något i ett skrivbord om man nu ska rista in något någonstans. En skolbänk, ett träd, en parkbänk eller vad som helst förutom något man själv kommer behålla. tyvärr var jag inte smart nog att inse att man inte ska tappa fet fisk på ett trägolv som inte är lackat och därför kommer suga åt sig som en svaaaaamp. Fast å andra sidan så ska jag ju inte behålla det heller…

Mitt liv är spännande. Oliiiiidligt spännande. Härefter så följer panikpluggande inför prov, och sedan ska jag nog leka elektron. För det vekar kul.