Föreställ dig det mest hjärtskärande skrik du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ett sådant där rent panik-skrik i stil med “hjälp-en-våldtäktsman/rånare/vadsomhelst-är bakom-mig-och-jagar-mig-med-en-machete-och-om-jag-inte-springer-det- snabbaste-jag-kan-och-skriker-det-högsta-jag-kan-så-kommer-jag-att-dö-skrik.

Ett sådant skrik fick jag idag bevittna och höra på. Så går det när man ber min lillasyrra att dammsuga upp en spindel. Hela spektaklet slutade i tårar och kaos. Nu sitter vi här, med ett minne för livet, och allt är pisstråkigt, och jag vill aldrig mer måla en vägg i hela mitt liv, och min kära fader kommer bli jättesur på mig imorgon och jag funderar på att gräva ner mig någonstans. Kan inte någon bara mörda mig, plzkthanx.

Mest värdelösa inlägget i denna blogg hittils, varsågod.

Nej, förresten, jag spinner vidare på det här med spindlar. För jag har fått för mig att alla killar i hela världen är jätteorädda för spindlar. De skiter blanka i dem, liksom. Jag är hyfsat säker på att det blivit så för att de alltid tyckt om att retas med tjejer, så där allmänt och behövt känna sig tuffa och därför reta tjejerna genom att ta tag i spindlar och visa dem läbbigt nära tjejens ansikte. Lågstadie-fasoner, som pågår än. Så, jag önskar lite smått att jag var kille, och var sådär macho och absolut orädd. Det hade varit trevligt på något vis. Men nu är jag inte det, för jag är tjej och min främsta uppgift här i livet är att se söt ut och vara korkad och sådär allmänt Hilton-aktig. Spindlar har långa ben, och det är det som är problemet med dem. De har helt enkelt fula proportioner. Därför ogillar jag dem.

Nu lyckades jag dra det här till att det hade med skönhet och ideal att göra på något vis. Då vet man att man är en fulländad kvinna.