Häromdagen refererade jag till mig själv som 17-åring. Visserligen till min lillebror för statusens skull, men jag gjorde det i alla fall. Och där någonstans börjar ändå ångesten.

Jag kan fortfarande identifiera mig själv otroligt bra med att vara 15-åring. För det var nyss. Och 16 har jag bara vart i några månader, men helt plötsligt å insåg jag att det var 2008, och snart är även Josefins tid kommen. Ångesten närmar sig främst för att jag har puckade idéer om hur livet ser ut. 17 är för mig den ideala åldern, jag vet inte varför, men ända sedan en ålder av ungefär 11-12 så har jag tyckt det. Främst för att jag har ångest för att fylla 18, kanske. Och efter 17, då är jag säker – och jag menar riktigt säker – på att livet vänder och går neråt. Det där med att man är i sina bästa år vid 40-års ålder, det är ju ren bullshit, det säger bara tanter som har ålderskomplex och sätter in en kontaktannons i tidningen. Eller uttrycket “Livet börjar vid 40″. Jag får väl egentligen inte uttala mig förrän jag är 40 år om det, men då är jag rädd att världen förvandlat mig till en hemsk tant som faktiskt håller med om det, för jag kommer också få enorma ålderskomplex. Jag är egentligen inte rädd för det där med rynkor och skit, spela roll, att bli äldre är oftast ganska vackert, om man frågar mig.

Min rädsla ligger i att återvända till blöjfasen. Jag är mycket väl medveten om att det inte lär hända vid 40 års ålder, men jag lyssnar inte alltid på mig själv, så jag tänker inbilla mig det ändå.

“Folk” har alltid, vad jag vet, velat bli så gamla som möjligt. Det har jag aldrig förstått. Dels för att de säger att de är rädda för att åldras, och dels för att det inte alls verkar kul. Jag vill bli omkring 65, sen räcker det för min del, du. Jag orkar inte med själva delen att andra människor känner ansvar för en, det skulle jag inte klara av att leva med. Vilket blir väldigt tragiskt, för jag skulle alltså, om jag inte vill dö av naturlig orsak, behöva ta livet av mig vid 65 års ålder. Det är i och för sig ganska vanligt i just de åldrarna, men det gör det inte mindre tragiskt.

Jag vet inte om jag är glad eller ledsen för att jag vet att jag en vacker dag kommer släppa den här otroligt naiva tanken (men klockan börjar närma sig midnatt, så jag är berättigad till den naiva tanken, tycker jag) och bli exakt som alla andra och tycka att man ska leva länge och mycket och baka bullar till sina barnbarns barnbarns barnbarn.
Det är alltså 1 år, 7 månader och ungefär 9 dagar kvar tills mitt liv vänder och kraschar ner i betongen.

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Okej, jag behöver sova.