Spänning i vardagen

Jag söker efter spänning i vardagen. Jag kan glatt informera er om att jag hittade den, för någon minut sedan. Jag hittade den, samtidigt som jag tappade något annat.

Imorgon, så ska hela IB-klassen leka FN. Det är i stort sett vad vi ska göra. Den kanske mer korrekta termen för det hela skulle möjligtvis vara att vi ska debattera, men de kallar det “Model UN”, och då tycker jag inte att de kan begära att jag ska kalla det något annat än att leka FN - det är ju dessutom det vi ska göra. Som uppklädda snobbar (läs: diplomater) ska vi diskutera världspolitik. Finn fem fel. Jag. Uppklädd. Snobb. Det var tre fel. Det fjärde och femte felet ligger egentligen inte riktigt i att diskutera, utan det fakum att vi ska diskutera världspolitik. Jag diskuterar gärna, och jag har egentligen inget emot att diskutera politik, så länge jag vet vilka jag debatterar mot, och så länge dessa inte är fullkomliga idioter. Men det fanns en tid då jag bara diskuterade politik med fullständiga idioter, så jag har tappat smaken för det, kan vi säga. Men det där med världspolitik, det roar mig inte alls (landminor däremot, som jag nu ska diskutera, tycker jag är ganska intressant). Jag  diskuterar helst inte Israel-Palestina-konflikten, av två anledningar: Jag vet att jag vet för lite om det gör att kunna diskutera det till den grad som jag tycker att det förtjänar, och jag anser inte att jag får ut något av att diskutera det. Jag är medveten om att det kan låta “Hej-jag-är-korkad”, men jag bryr mig inte heller. Och jag är trött på Växthuseffekt-frågan. “Det här är en viktig fråga, som berör oss alla. Ursäkta, men nu ska jag gå och ta min alldeles nya XC90 och köpa Dolce Gabbanas nya solglasögon, och lite bananer som åkt hit från tropiska, exotiska Afrika”.

Juste, världspolitik. Och så råkar det vara så att jag är Amerikatt. Det underbara USA. Jag hatar USA. Och jag har spenderat två veckor med att surfa runt på deras hemsidor, och bara tagit in massa propagande, och nu kan jag nästan tycka att de har en poäng (jag kommer aldrig erkänna det här lite senare i livet, om ni undrar).

Vad är det då jag tappat? Nu när jag ska representera USA, och diskutera landminor, och växthuseffekten?

Jo, rösten. Förmodligen ligger den på mitt golv och väntar. Synd bara att det är så stökigt att jag inte kommer hitta den.