Jag är ett skilsmässobarn. Som de flesta skilsmässobarn (i alla fall de som ar med om skilsmässan när de var 4-12) hatar jag när folk bråkar och jag leker oftast allas försvarsadvokat. Jag är dessutom enormt konflikträdd. Inte särskilt attraherande egenskaper, jag vet, men de hindrar mig inte direkt från att säga som jag tycker, och jag har på något vis lyckats bli av lite med min konflikträdsla (det har jag inte alls, jag bara låtsas så att jag själv får känna mig själv lite duktig).

Jag har också svårt för människor som anser sig ha rätten att göra hur de vill, och folk som anser sig vara betydligt mycket bättre än andra (dvs, ja jag har svårt för mig själv i vissa stunder), och av någon lustig anledning råkar jag känna ganska många människor som anser sig ha den rätten. Flera av dem råkar gå i min klass, och jag har även >0 lärare som resonerar i lite samma takter.

Släpp lös de människorna och låt dem umgås lite, skicka dem till Polen, utsätt dem för frestelse, ja, lite vad som helst, och det blir bråk. Jag har väntat på bråket, otroligt länge. Det är inte meningen att man ska gå och vara kompisar hela tiden, några måste ju bråka ordentligt.

Och nu har de gjort det. Och jag har kommit fram till att jag älskar när folk bråkar. Det är jättekul. Speciellt när det rör sig om jättetöntiga saker.

“Buhu, du kom för sent och lät oss vänta, sen att vi har kommit för sent både en och två och tre gånger, och speciellt jag, det bryr vi oss inte om, för du kom faktskt försent och jag bryr mig jättemycket, för jag har fått vänta jättelänge, buhu”

“Du är så gnällig och bortskämd!”

“Buhu, du kallar mig bortskämd”

Jag älskar omogna bråk. Och jag ger nästan ett sken av att inte vara konflikträdd längre.

——-

Snart börjar jag fundera på om mina föräldrar kanske aldrig skiljde sig alls. Det är bara något de lurat i mig, jag var trots allt bara åtta, och jag minns inte så mycket. Min mamma kanske inte ens är min mamma. Jag kanske levde ovetandes hos en annan familj tills jag var 14, och de raderade allt mitt minne, genom att försätta mig i koma, vaknandes upp utan någon vetskap som helst om vad jag heter. Och så bara bestämde de sig för att låtsas att de skiljde sig när jag var 8, så att jag ska känna mig härdad, och ha upplevt någon större förlust här i livet. Och varför i hela friden lurade de inte i mig att jag hade något häftigt mellannamn, när de ändå hade chansen? Vilken jävla konspiration.