En gång i tiden (sisådär kring tiden då dinosaurierna levde) så brukade jag tituleras som en tämligen mogen flicka. I hyfsat stora delar av mitt liv har jag nog varit sådär äckligt mogen så att man ruttnar, ni vet. Som en banan.

Sen har det självklart funnits tider i mitt liv (och de är ganska många de också) då jag uppträtt hejdlöst omoget också, men jag brukar förtränga de delarna och låtsas som om jag föddes övermogen. Sådär tråkigt mogen.

Jag har nog tidigare nämnt att jag börjar retardera. Detta har resulterat i att denna fredagsafton har spenderats på lekplatsen. Ja, ni vet, lekplatsen. Gungbräda, studsmatta, gungor, sandlåda, rutschkana.

Det här kan ju givetvis analyseras ur olika synvinklar. Vi kan låtsas att vi är mina föräldrar, och då skulle detta anses som moget. Eller så kan vi titta på det ur vilken annan människas som helst synvinkel, och då kan det konstateras vara ganska mycket motsatsen. Vlket jag trivs alldeles utmärkt med.

Det råkar ju faktiskt vara så att jag tycker om gröna bananer.

Och så är det ju, som ni ser, faktiskt min lillebror som är den bruna av oss.