Jag är inte säker på om ni någonsin upplevt ren och skär lycka någon gång. Det är mycket möjlig att så inte är fallet då jag råkar tillhöra en generation där en person är lika deppig som hela Finland tillsammans. En generation där fredagsnöjet är att 1. supa sig redlöst full så att man glmmer av att man är deppig och hångla med 10 på grund av ett ganska genomgående bekräftelsebehov och 2. sitta och skära sig själv i handlederna, och under fotsulorna har jag hört ska vara det nya modet, när man piggnar till och således är med självmordsbenägen än man var från början. Det är en ond cirkel, och jag råkar vara den enda som inte befinner mig i en sådan cirkel, utan kanske snarare i en fyrkant, tillsammans med någon mer lycklig (och lyckad) generation.

Jag har i alla fall upplevt ren och skär lycka. Man skulle kunna tro att denna lycka bestod i att dagen har varit jätteslapp och jag inte gjort något vettigt alls under hela dagen, och jag ljuger inte när jag säger att det spelar en liten roll idet hela. Vad som gjorde att jag blev “jag-är-hög-lycklig” däremot var vad som väntade i min brevlåda när jag kom hem. Då jag igår gjorde världens misstag och postade ett viktigt brev innehållandes ett anställningsavtal och kontouppgifter men, av någon märklig anledning glömde att sätta på ett frimärke – något jag upptäckte en hel dag senare, så hade jag först tänkt att inte öppna brevlådan då det genast fick mig att tänka på hur korkad jag är och som även fick mig att uttala meningen “Jag måste seriöst mörda mig själv en vacker dag, ett uttalande som i sig inte var så seriöst men som fick folk att titta menande på mig. Nu var det dock så att jag öppnade brevlådan ändå. Och se där. Jag har varit lycklig inombords hela eftermiddagen.