Det finns stunder då man är sådär superdupersäker på vissa saker, och man skulle kunna satsa sitt liv på det, åtminstone i just den stunden. Som när jag skickade en kompis på helt fel buss, i övertygelsen om att det var den rätta bussen och den gick minsann förbi honom. Ju fler gånger jag upprepade det i huvudet, desto mer säker blev jag på saken. “Alltså, 48, ja, 48. 48 går förbi Göta”. Att det bredvid 48 stod Viared vilket betyder att man kommer ut på en motorväg påväg till ett industriområde, det är inte viktigt i sammanhanget, för det var just 48 som lät så säkert. Och när jag är övertygad om att jag har rätt, då finns det inget som kan få mig att tro annorlunda. Det var först sisådär 2 minuter efter att han faktiskt stigit på bussen som min mamma påpekar att om han skulle till Göta så var det ju inte alls den bussen han skulle ta, och han skulle faktiskt ha kunnat ta samma buss som jag tar, som går tre minuter senare, för den går, med all säkerhet, förbi Göta. Och när jag väl går på min buss så blir det ju väldigt uppenbart, bara sådär att det inte alls var rätt. Och jag fick inse att jag var besegrad. Föll platt som en pannkaka.

Idag var jag också sådär jättesäker på en grej, och jag är fortfarande i viss mån, väldigt säker på att det är rätt. Men samtidigt vet jag att jag kommer komma ur det här “jag-kan-satsa-mitt-liv-på-att-det-här-är-rätt-beslut-säker”.

Jag hade nämligen en liten kamp inom mig själv som handlade om hur jag skulle gör om jag fick ett VG i betyg i Geografi A, då jag var lite smått rädd att chansen nämligen finns att han sätter ett VG på mig. Ni vet, det känns så. Vissa kallar det intuition – vilket jag tror är skitsnack – men det kändes i alla fall så. Och så får jag reda på att jag får ett VG. De 3 nanosekunderna jag då har på mig att bestämma mig om jag ska säga “Ja, men, tack, vad bra” eller “Men nu är det såhär att jag inte vill ha ett VG” hade jag en liten kamp inombords, men kom fram till att jag kunde nog inte stå ut med mig själv om jag nu faktiskt sade tack, och gick därifrån. Så, jag sade ifrån, något jag vet är att helt ifrågasätta en lärares kunskaper i att sätta betyg, och jag utbrister ganska försynt, sådär som jag är, “Men jag vill inte ha ett VG…”. Vilket nog satte min kära geografilärare i en smärre chock, och han sade att han verkligen ville sätta ett VG på mig. En lärares önskningar äro outgrundliga, och jag kan, när jag vill, vara ganska bestämd. Och han påpekade att det minsann inte händer honom så ofta, kallade mig väldigt moralisk, och vi kom, efter ett tag, överrens om att vi sätter väl G då – jag har en ganska bra poäng och han förstår vad jag menar, precis som jag förstår vad han menar, nästan. Just för att förtjänar jag det inte, så vill jag inte ha det. Och jag vill definitivt inte leva med tanken att jag bara plockar på mig saker jag inte är värd, tackar och tar emot som ett fån, och inte säger ifrån. För sån vill jag inte vara.

Fröken Duktig skulle man kunna säga, men jag är också ganska säker på att jag kommer ångra det. Ända tills slutet av nian var mina ambitioner att få MVG:n. Jag vill dock se det här som någon slags mognad, och jag strävar nu efter att vara nöjd med mig själv. Och vet ni vad? Det är jag.

Jag kommer förmodligen ångra mig imorgon, sån är jag. För någonstans innerst inne så är ett VG så mycket finare än ett G på papper, det är inlärt att så är det, och så ska det vara. Imorgon kommer jag ha den där stunden som jag hade när jag gick på bussen för ett tag sedan och skickat en kompis på en felaktig buss – då man kommer ner på jorden igen, och inser att “fan, varför gjorde jag så för, jag är verkligen korkad”.

Å andra sidan, så kommer jag någon gång därefter bli otroligt stolt över mig själv att jag gjorde det, och det kan vara alltifrån sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor eller månader, men det kommer med all säkerhet komma tillbaka till mig och jag kommer inse att det var rätt beslut. Det kommer vända.

48:an däremot, den kommer nog aldrig gå till Göta.