Jag kallades under en stor tid i mitt liv som kräsen. Jag vet inte om det var den där “hon är smal och därför kräsen”-fördomen, men förmodligen inte då mina föräldrar också kallade mig kräsen. Inte för att mina föräldrar någonsin känt mig så som jag är (min pappa frågade om jag ägde en kjol idag – puckovarning på den) så det säger ju inte så mycket, men jag lever ändå i någon slags tro om att de visste allt och så när jag var liten. Så, jag var kräsen.

Jag själv har aldrig uppfattat mig som kräsen – men det kanske hör till. Jag äter det mesta i jämförelse med en del av mina vänner.

Jag har däremot märkt att jag nog visst är kräsen. Inte när det gäller mat, utan när det gäller människor. Jag hatar i stort sett alla som inte är som jag. Det är kräset. Det är lite som att säga att ingen mat duger åt en själv, förutom just en själv. Eller möjligtvis, en annan människa som smakar som en själv. Magstarkt. Eller Stomachstrong, lajk vi säj in ti waunderfull wörld åf ajbe.

Och det går ju att tåla. Jag har några finfina vänner därute (för ingen jävel bor ju egentligen i Borås, när jag tänker efter) som faktiskt är som jag. De är mysiga. Hade jag varit lite mer som min pappa tror att jag är så kanske jag i denna stund hade skrivit “Puss puss på er”, men i mina öron låter det så ironiskt att det mest låter som en förolämpning, och det vill jag ju inte riktigt.

So far so good. Så pappa så bra. Av någon konstig anledning dock, så verkar det vara så att man ändrar smak. Hade en kannibal ätit mig för två år sedan så hade jag inte smakat likadant som jag gör nu. Vilket också gör att man inte tycker om alla människor som man tyckte om innan – när man kanske smakade curry. Men nu när man smakar grillkrydda, då tycker man också bara om grillkrydda, om man heter jag.

Jag smakar förstås inte grillkrydda. Något så alldagligt är jag inte. Jag är något simpelt men ändå ovanligt. Kanske ingefära, vad vet jag.

Det här blev väldigt knöligt, och ingen förstod. Det krävs kanske en ingefära för att förstå. Så är det nog.

För er grillkryddor och curry därute, så kan jag berätta att det jag ville ha sagt var att jag nog inte tycker om massa människor längre. Och så har jag blivit bitter också. Som en gammal gubbe. Apropå absolut ingenting.

Okej, jag lägger av nu, för både er och min skull.