Jag är en sådan där människa som kan skryta med att ha sett en hel fotbollsmatch en gång i hela mitt liv. Jag räknade minuterna, för jag råkade faktiskt veta att en match pågår i 90 minuter. Tyvärr så har någon jävel bestämt att de ska få vila mitt i. Vad är det för fasoner? Så jag stod alltså ut i lite mer än 90 minuter.

Alla andra verkar vara så sjukt betagna. Det skrämmer mig lite. Å andra sidan så försökte jag förra gången att vara så hänförd att jag satte upp tre planscher på min vägg med diverse fotbollsspelare. Begär inte att jag ska veta vilka, för det gör jag inte, men förmodligen de tre viktigaste – vilka det är vet jag inte riktigt heller även om jag kan försöka mig på en gissning. Om vi ska vara riktigt ärliga så kan jag berätta att det nog främst var för att jag var sjukt trött på den lila färgen på mina väggar.

Jag är dock rädd att jag inte får kallas riktig svensk om jag inte följer det här spektaklet till punkt och pricka. Då kan jag riktigt se framför mig hur mina kära vänner (som i officiellt inte är så sportintresserade men på något vis ändå råkar veta allt – jag tror att det är en konspiration) ropar “Din quisling! Jävla landsförrädare” och så har de målat sådana där fula flaggor i ansiktet.

Hade det inte varit för det faktum att gult och blått pasar så otroligt bra ihop så kanske jag hade varit en liten hejaklack med popcorn i handen, fastklistrad framför tv:n skrikandes så att jag blir hes. Men som sagt, gult och blått passar inte ihop.

Det kan ni lita på. Mitt nya namn är Josefin von Sydow, och jag är modeexpert.

Varför inte måla om hela flaggan när vi ändå håller på? Så att Zlatan och hans kompisar kan se snygga ut på plan också. Det är de värda. Svart är snyggt. Black is the new black.

Och nej, jag vet inte hur vi ska göra med IKEA. Men vi kan säkert ge bort det till Ukraina. Då blir de nog glada. Så länge vi får behålla Ingvar Kamprad, förstås.

Och jag begär inte att du ska fatta titeln. Även om jag kommer idiotförklara dig om du inte gör det.