Jag ska bli lite personlig idag, hade jag tänkt. Jag har en tendens att låtsas att jag är så himla oberörd av allting, men jag ska lägga den egenskapen på hyllan i 10 minuter.

Jag är varken asocial eller enormt utåtriktad av mig och det har jag heller aldrig varit. Jag är inte rädd för folk, och jag är inte rädd för mig själv. Jag är i somliga stunder rädd över att  jag kommer bli rädd för mig själv, men längre än så löper det inte. Jag trivs med det, och jag antar att det är för att jag trivs med mig själv. Det händer dock att jag hamnar i vissa perioder där jag inte tål människor, och jag befinner mig för tillfället i en sådan. De brukar komma under loven, och jag antar att det är någon slags automatisk avkopplingsfunktion.

När jag hamnar i sådana här perioder så vill jag inte heller göra någonting. Det hör till. Jag lägger av med precis allt som har någon vikt överhuvudtaget och ägnar mig endast åt att inte förstå och inte tolerera. Det enda jag kan förmå mig själv att göra, förutom att stirra in i en vägg och tänka är att läsa böcker. Jag glömmer av att duscha, jag tvättar inte mina kläder, och jag byter dem definitivt inte. Jag städar inte, och jag diskar inte. Jag mest tänker, och läser böcker. Och luktar skit.

Jag vill inte träffa människor. Och skulle i stort sett kunna göra allt för att låta bli, i teorin. I praktiken så orkar jag inte och det brukar mest bli någon slags ignorans. Jag orkar inte säga nej, något jag knappt orkar på mina vanliga Svensson-dagar. Ibland ljuger jag också, bara så att ni vet. För det är lättare. Det finns en film som heter Den gröna milen, där fångvaktarna drar en lögn angående en av de intagnas husdjur och vän och att denna lilla mus kommer komma till Mouseville och leva lycklig. En essentiell lögn för den dödsdömde. Och att kalla en lögn för essentiell i det ögonblicket inser jag också felet med.

Jag lever i någon slags tro att det är sådana lögner jag drar. Lögner för andras skull. Det är inte alls det däremot, och jag är endast självisk.

Det finns dock en del jag står ut att träffa, och som jag nästintill vill träffa. Jag brukar inte benämna dem som människor i så fall.

Jag brukar kalla dem vänner.