Jag har länge önskat att jag var sådär riktigt bra på något. Att jag hade något genomgående intresse som stod skrivet i pannan på mig och att det där, det ska jag minsann ägna mitt liv åt.

Problemet är bara att jag inte är överdrivet bra på någonting. Jag är inte heller överdrivet dålig på någonting (förutom allt som innefattar fysisk styrka då, förstås), men jag är definitivt inte överdrivet bra på någonting och kan därför inte klassas som en nörd inom något som helst område. Det är en stor sorg i mitt hjärta, och har varit sedan jag var 13 – vilket tragiskt nog är konstigt då jag vid 13 års ålder hade kunnat skaffa ett intresse och vid det här laget hade jag nog varit ganska bra på det. Precis som jag skulle kunna göra nu, och vara ganska bra på det vid en ålder av 21 – men det är jag för lat för. Det är lättare att sitta här och säga att det är lite halvsynd om mig, som inte har ett riktigt intresse som genomsyrar hela mitt liv och hela mitt tankesätt. Trodde jag.

Men idag kastades min värld omkring då min pappa uttrycker att:

“Du, du som är så bra på papper kan väl ta ner den här lådan med papper till källaren och stoppa i papper i skrivaren”

Där, mina vänner, har ni en pappa som är bra på att bejaka känslor och behov. Det känns sannerligen bra att vara bra på något. Tack, pappa, nu vet jag vad jag ska ägna mitt liv åt. Papper.

(Och ja, jag bloggar lite för mycket om min pappa för att det ska anses som sunt)