Det här med att blogga måste nästan vara en utav de bättre trender jag känner till. Människor får tillfälle att säga allt det där jag inte bryr mig om och aldrig skulle klara av att lyssna på IRL och här kan jag välja exakt vad jag vill ta del av och väldigt fint sålla bort all skit jag definitivt inte vill höra. Jag får samtidigt, i min egna blogg, ha en väldigt lång och fin monolog och den endes ord som ekar är mina egna, precis som jag vill ha det.

Synd bara att generationen som mina föräldrar tillhör inte fått ta del av den här trenden på samma vis. För det hade de kunnat behöva. Den där anekdoten jag fick höra idag igen som jag hört ungefär 10 gånger sen mina föräldrar kom hem från Frankrike (och det är ändå bara några veckor sedan) tar fortfarande 20 minuter att berätta, den är fortfarande inte rolig och det där med röd tråd och “knorr på slutet” som svenskläraren i högstadiet gnatade på om har helt glömts bort någonstans i extasen av att berätta historien. Lite som här i bloggvärlden, tänkte jag.

Jag ska nog tipsa min pappa om det. Han skulle kunna heta något i stil med “En pappas betraktelser och bekännelser”, sådär lagom klyschigt, eller varför inte stjäla någon annans koncept “Tonårsfarsan” (det finns säkert redan). Eller kanske “Livet som Pappa – Allt det jag hade tänkt berätta för min dotter men som hon redan hört tusen gånger och inte vill höra igen, för så himla roligt är det inte”. Vem vet, det kanske skulle kunna bli succé.

Kommer snart, på en adress nära dig.