Jag råkar må väldigt bra idag av diverse anledningar, och vad passar bättre när man mår bra än lite förstklassig förödmjukelse? Inget, är jag ganska säker på. Jag hade därför tänkt dela med mig av mitt livs pinsammaste ögonblick. Mycket generöst, om jag får säga det själv.

Jag har, i jämförelse med väldigt många andra, inte levt särskilt länge. 16 (”nästan 17″) är inte så mycket att skryta med. Det i kombination med att jag sällan upplever riktigt pinsamma ögonblick av någon anledning resulterar i ganska få pinsamheter totalt, men en och annan har till och med jag fått stå ut med, och den här hamnar lätt överst.

Låt oss helt enkelt säga att det var en väldigt söt kille, som jag råkade vara lite (läs: ganska) betuttad i och jag råkade även veta att han inte hatade mig. Killen ifråga fyllde för ett tag sedan år, och jag blev inbjuden att fira hans födelsedag tillsammans med honom och hans andra vänner. Sagt och gjort. Alla var glada, trots saknaden av tårta (Vad är det förresten för fel på människor? Vad är födelsedag utan tårta?). Kvällen lider mot sitt slut och jag orkar inte (läs: vill inte) riktigt åka hem. Jag sover istället över hos honom, eller snarare ligger vaken och babblar på som en jävla kvarn om totalt onödiga saker medan han lyssnar på. Vid 6 någon gång på morgonen somnar både han och jag. Vid 8 vaknar jag och mår sjukt dåligt. Ni som har hängt med har kanske förstått att jag har magkatarr som yttrar sig i att jag spyr på morgonen, ungefär 5 minuter efter att jag vaknat. Och varför skulle denna dagen vara ett undantag, kan man fråga sig. Det var den inte. Jag springer upp ur sängen och in på närmsta toa. Efter ett tag blir man van vid hela proceduren, så jag spyr så som jag brukar och tio minuter senare går jag och lägger mig igen. Han sover fortfarande och jag känner mig lite stolt, på ett lite anorektiskt vis: “Jag lyckades spy utan att någon märkte något, hurra!”.

Jag somnar om, och sover i ungefär 2 timmar till. Vid 10 någon gång vaknar vi båda två och ska äta frukost. Jag mår fortfarande inte sådär superbra, men jag anade att det kanske berodde på att jag verkligen inte ätit på hur många timmar som helst. Vi sätter oss och äter, och efter en klunk vatten och en halv rostad macka ställer jag mig väldigt fort upp och yttrar, med oerhört lugn, orden “Nej, fan”. Jag springer inte denna gång in på toan, dels för att min kropp har en energinivå på noll vid tillfället och dels för att det hade sett så enormt töntigt ut, utan jag vandrar istället bara bestämt in på den, uatn att säga något mer. Jag kommer in på toaletten, låser om mig och ställer mig över handfatet. Inget kommer. Sätter mig ned. Får spykänsla igen. Ställer mig över handfatet. Inget kommer. Sådär fortsätter det i ungefär 20 minuter.

Efter 25 minuter sitter jag mest ner på toalettstolen och ser allmänt bedrövlig ut i dess sanna bemärkelse. Han knackar på dörren. Jag släpper in honom. Han sätter sig på badrumskanten och tittar på mig. “Hur är det, egentligen?” frågar han med huvudet lite på snedden. “Alltså, det känns som att jag ska spy vilken sekund som helst, men det kommer liksom aldrig” svarar jag. Precis innan jag hinner sätta punkt för den meningen i mitt huvud känner jag det. Jag sätter upp handen i vädret och gör någon slags fjantig rörelse som nog var meningen att förvarna om att “nu kommer det”. Det är möjligt att jag inte var övertydlig i mitt kroppsspråk i just den sekunden och sekunden senare står jag lutad över handfatet igen, och jag vill inte gå in på detaljer, men låt oss bara säga att det var en mild kaskadspya.

Ungefär där någonstans. När halva spyan kommit upp och den andra halvan var påväg ut. När han står ungefär en halv meter ifrån och ser på. Jag är ganska säker på att nästan exakt där har ni mitt livs pinsammaste ögonblick.

Chockar jag er överdrivet mycket om jag säger att kärleken inte blomstrade efter det?