Dagens seriösa samtal kommer här i ett såpass autentiskt skick som möjligt. Förutom att det är ganska vettiga kommentarer från hennes sida så tycker jag att hon har fel. Men det må så vara för att jag alltid tycker att jag har rätt, och jag kan ju inte tycka likadant som hon gör. Man måste ju tycka annorlunda. Man måste vara anti. Man måste vara unik. Speciell.

Hon: Alltså, du har blivit så självdestruktiv på sistone

Jag: Nej, alltså, inte självdestruktiv. Inte destruktiv, det är ju inte så att jag liksom, ja…

Hon: Du ältar.

Jag: Jamen, det har jag ju liksom alltid gjort. Så länge jag kan minnas i alla fall. 3 år, kanske. Hur gammal var jag då? Jo, 14. Ja, jo, det stämmer nog.

Hon: …

Jag: Det är liksom min grej, det där, att älta. Vad vore jag utan det, liksom?

Hon: Lycklig, kanske.

Jag: (Jävligt tyst)

Nå, dagens ungdom, vad lär vi oss av det? Jo, att “liksom” är ett fult ord och verkligen inte leder någonstans, och att kompisens korta och koncisa framförande var betydligt mer lyckat än det lite halvbabbliga (ja, det kan alltid bli babbligare från min sida) som utan min hårda granskning hoppade ut ur min mun, så som det ofta är.

Jag tror minsann att vi måste sitta och älta det här lite också.